På söndag den 15 januari vankas stormöte på Old Trafford när ärkerivalerna Manchester United och Liverpool Football Club drabbar samman i en av världens mest bevakade matcher. Jag har fått äran att befinna mig på flera matcher av just detta möte, och då i Traveling Kop. Här följer mina känslor och erfarenheter kring matchen som LFC-supporter.

Manchester United. Old Trafford. En fotbollsklubb och en arena som jag älskar att hata. Jag som LFC-supporter har det i mitt DNA. Så enkelt är det. Mötet mellan Englands två mest framgångsrika fotbollsklubbar, hemma som borta, är gigantiskt och skapar ett enormt intresse över hela världen. Mötena mot Manchester United är de största – och värsta – matcherna under säsongen. Inget går upp mot att vinna mot dem, särskilt på Old Trafford. Inget är heller värre än att förlora där, speciellt om man är på plats. Att bli instängd på bortasektionen i cirka 40 minuter efter en bedrövande förlust medan Man U-supportrarna häcklar dig är fan helvetet på jorden, när man pratar i fotbollstermer. Jag har själv upplevt det ett antal gånger. Faktum är att ”jag” aldrig vunnit på Old Trafford. Nu är det inte direkt ”a walk in the park” att ta tre poäng på OT, men ändå. Hoppas kan man, drömma får man.

Jag återkommer ofta till tiden då jag bodde i England. Även nu. Det är ändå den perioden som gav mig otroligt mycket i mitt supporterskap till Liverpool FC, samtidig som jag knöt livslånga vänskapsband och kontakter. Dessa faktorer tog mig även till Old Trafford. Uppladdningen inför en sådan stormatch pågår hela veckan. Nervositeten infinner sig tidigt. Olika scenarion spelas upp i huvudet om och om igen; tänk om vi vinner! Fan om vi förlorar. Resultatet kommer som alltid definiera följande veckas humör, engagemang och lust till något över huvud taget. Visst, de känslorna känner man av vart man än befinner sig, men de blir enligt min erfarenhet mer påtagliga där eftersom man lever mitt i det, där och då.

UPPLADDNING
Hela upplevelsen kring en bortamatch live mot Manchester United minns jag med glädje, även om jag som sagt aldrig fick uppleva en vinst. Kvällen innan, vanligtvis en fredag, träffades mina vänner och jag på en pub i det område där vi bodde i Stoke. Vi satt vid ett bord, pratade om det mesta, drack några pints och avrundade sedan kring kl. 22.00. På matchdagar gick jag upp tidigt. Jag gillar inte att stressa, utan försöker hellre få tiden att kännas mer utdragen samtidigt som jag också fick möjlighet att förbereda mig mentalt. Man tar en lång dusch, äter frukost och är redo – med en påse öl – cirka kl. 08.30. Därefter bar det av med taxi till tågstationen där den första ölen för dagen avnjöts. Från Stoke till Manchester med tåg tar det cirka 40 minuter, så det är ingen lång resa men räcker gott och väl till ytterligare lite dryck. Säga vad man vill om alkohol, men öl på matchdag hör till, annars kan det vara, i alla fall i min värld.

Väl framme i fiendeland brukade vi göra det enkelt för oss och besöka puben på tågstationen. Där beställde vi i vanlig ordning vodka med redbull, något jag bara dricker på matchdag, och försökte helt enkelt smälta in. En sak är säker. ”No colours” gäller självklart när man är på besök i Manchester. Får man för sig att bära LFC-tröja, eller något annat som knyter dig till Liverpool Football Club, så är du enligt mig rent av korkad. Hur som helst, på stationspuben blev vi kvar till dess att det blev dags att ta en taxi till Old Trafford. Det kanske inte låter som ett ”wow moment”, men vi värdesatte tiden att umgås, ta ett glas och förbereda oss inför match mer än att springa omkring i en stad ingen av oss direkt kände till och leta efter ”rätt” pub.

OLD TRAFFORD
Vid ankomst till arenan tog vi oss direkt till ingången för bortasupportrar, mest för att få visiteringen överstökad och äntligen få beblanda oss med ”vårt” folk. Jag har sagt det förr och jag säger det igen. Stämningen under läktarsektionen på bortamatcher, speciellt innan avspark, är fenomenal och sker inte under hemmaläktarna på Anfield kan jag lova. Det sjungs, hoppas och kastas öl om vartannat. Att vara en del av det är något av det absolut bästa med ”away days” och måste upplevas för att förstås. Sedan är det dags för match.

Old Trafford är en mäktig arena, det kan ingen vara oense om. Att ta sig in på bortasektionen och mötas av ett publikhav på över 70 000 människor är en grym känsla. Och det kan diskuteras huruvida stämningen ofta kan vara dålig med så mycket folk på en samma plats, men när LFC kommer på besök – ja, då lyfter taket på OT – och det är mycket LFC-supportrarnas förtjänst. Andra lags supportrar får tycka vad de vill, men The Traveling Kop tillhör den absoluta toppen av bortasupportrar i England. Punkt. Men hur mycket vi än sjunger och manar på vårt lag går det inte bortse från att tre poäng på bortaplan mot Man United är en oerhört svår uppgift. Oftast slutar det med ridå, tyvärr.

Något av det värsta som finns vid en förlust är som sagt att bli instängd på arenan efter slutsignalen och häcklas av United-supportrarna. Jag har aldrig fått nöjet att göra precis tvärtom vid en vinst. Kanske sker det i framtiden, för att besöka bortasektionen på Old Trafford lär jag göra igen. När man sedan släpps ut får man likt kriminella gå mellan två rader av polishästar och poliser som hänvisar en mot rätt väg tillbaka mot centrala Manchester och tågstationen. Någon gång har en flaska flugit över våra huvuden, men bara det, inget mer.

På söndag smäller det återigen. Och nu när man inte ser matcher på plats längre får man snällt följa stormöten som Man U vs Liverpool FC på TV, vilket är fruktansvärt nervöst. Värre än att befinna sig ”in the heat of the moment” så att säga, även om det också är en påfrestning, om än en annorlunda sådan. Jag vågar inte tro på LFC-vinst, men en sak är säker – hoppas kan man, drömma får man.

Dela
LFC-supporter och "Kopite" med över 150 matcher live hemma som borta under fyra härliga år i England. Känd från LFC-Podden (Twitter: @lfcpodden), lfc.nu, SvenskaFans (TBR) och Stryktipsets Premier League-reklam på TV. Är idag bosatt i Norrköping med sambo och dotter. Älskar att skriva, läsa böcker, lyssna på musik och är svag för engelska pubar och diverse ölsorter.

Lämna en kommentar: