Under 2000-talet har vi sett ett antal klubbar som fått nya rika ägare och ska göra en stor satsning för att nå toppen. De största exemplen är Manchester City, Chelsea och PSG som med hjälp av ekonomiska muskler har kunnat rita om fotbollskartan. Trots enorma summor på spelarköp så har klubbarna haft svårt att hävda sig ute i Europa. Vad beror det på?

Abramovic jublade, äntligen hade han fått vinna Champions League. Äntligen hade hans Chelsea orkat hela vägen. Chelsea hade varit där några år innan. På Luzhniki Stadium i Moskva hade den ryska ägaren fått se sin lagkapten John Terry missa straff vilket ledde till att Manchester United kunna vinna Champions League. Men den här gången, fyra år senare, hade Chelsea dragit det längsta strået.

Det hade varit en kostsam resa. Sedan Abramovic tog över Chelsea fram till Champions League titeln 2010/2011 så hade klubben spenderat ca 600 miljoner pund på nya spelare. Sedan dess har ytterligare 520 miljoner pund spenderats. En total satsning på ca 1,1 miljarder pund på att göra klubben till bäst i världen. På 13 år har Chelsea vunnit mängder med inhemska titlar, men bara varit i final i Champions League vid två tillfällen.

Vi beger oss norrut, från London och upp till Manchester och den ljusblåa delen av staden. 07/08 kom den första rika ägaren till Manchester City och sedan dess har det satsats för att bli världens bästa klubb. Ca 1,3 miljarder pund har spenderats på nyförvärv under dessa år och även om det blivit inhemska titlar så har klubben inte fått det att fungera ute i Europa. Faktum är att det bästa resultat City har åstadkommit ute i Europa är en semifinal förra säsongen. Annars har klubben inte mäktat med att ta sig förbi åttondelsfinal.

2011/2012 började PSG sin stora satsning mot toppen. Fram till idag har 680 miljoner euro använts för att förstärka truppen. Liksom Chelsea och Manchester City har satsningen lett till inhemska framgångar och PSG har blivit totalt dominanta i den franska ligan. Men i Europa har man haft det jobbigare. Där räcker klubben inte riktigt till. PSG har åkt ut i kvartsfinal de fyra senaste säsongerna och aldrig varit nära att få spela en final.

Det alla klubbar har gemensamt är inhemsk framgång, men förutom Chelsea så lyser Champions League pokalen med sin frånvaro.

Liverpool spelade två finaler i början av 2000-talet där den sista ägde rum 06/07. Om vi tittar på vad Liverpool spenderade på nyförvärv från 2000-2007 så kan vi se en markant skillnad jämfört med de tre ovanstående klubbarna. Den engelska klubben spenderade ca 170 miljoner pund över dessa sju säsonger. Dock blev det inga större inhemska triumfer under den här tiden. Ett exempel på det är hur Liverpool slutade på en femte plats i ligan samma säsong som klubben vann Champions League.

Ett mer modernt exempel är Atletico Madrid. De senaste tre åren så har den spanska klubben varit i final i Champions League vid två tillfällen. Sedan Diego Simeone tog över klubben för fem år sen så har man spenderat ca minus 16 miljoner euro netto. Atletico Madrid har alltså tjänat ca 16 miljoner euro på spelaraffärer sen Diego Simeone tog över. Vad har man åstadkommit då? På fem år har Atletico tagit en Europa League titel, en inhemsk cup titel, en ligatitel, två Champions League finaler, en europeisk supercuptitel och en inhemsk supercup titel.

Atletico Madrid är ett praktexempel på hur inhemska och europeiska framgångar kan skördas utan enorma satsningar av rika ägare. Istället har man gått en annan väg. Fortfarande har man köpt spelare för stora summor pengar men då man även har sålt spelare dyrt så har nettosumman kunnat hållas ner.

Manchester United spelade tre Champions League finaler på loppet av fyra år mellan 07/08-10/11. Tittar vi på vad klubben lagt på nyförvärv mellan säsongerna 05/06-10/11 (sju år) så är det ca 250 miljoner pund. Tittar vi istället på de fyra senaste åren efter Sir Alex Ferguson så har ca 460 miljoner pund spenderats utan att ha varit i närheten av att nå en final i Champions League. Det som är intressant med Manchester United som exempel är just att klubben nådde stora framgångar utan att behöva spendera så mycket pengar och nu på senaste tiden så har framgångarna uteblivit samtidigt som man valt att lägga ut enorma pengar på nya spelare. De senaste fyra åren har Manchester United varit ett exempel på att pengar inte automatiskt betyder framgång och är ganska tvärtemot den väg som Atletico Madrid tagit de senaste åren.

I tabellen under kommer ni få se lite statistik. Här kommer klubbarna under deras mest framgångsrika period i Champions League på 2000-talet och titta på ekonomiska siffror utifrån ett sju-års perspektiv kopplat till den framgångsrika perioden. Siffrorna kommer vara avrundade på ett ungefär.

Nyförvärv Netto Antal finaler
Chelsea 410 miljoner pund 220 miljoner pund 2
PSG 689 miljoner euro 580 miljoner euro 0
Manchester City 770 miljoner pund 565 miljoner pund 0
Bayern München 400 miljoner euro 230 miljoner euro 2
Real Madrid 810 miljoner euro 420 miljoner euro 2
Barcelona 600 miljoner euro 360 miljoner euro 3
Atletico Madrid 350 miljoner euro 1 miljon euro 2
Manchester United 250 miljoner pund 60 miljoner pund 2

* Nyförvärv är den summa som klubbarna spenderat på nya spelare, netto är den summa som blir kvar om man drar ifrån försäljningssiffrorna från nyförvärven.

Eftersom den här tabellen enbart täcker en sju-års period kopplat till klubbarnas framgångsrikaste period i Champions League under 2000-talet så kan den vara missvisande om man vill skapa sig själv en större bild. Det man får lägga till är att Manchester City och PSG startade från noll med sina satsningar medan de övriga klubbarna har kunnat bygga med andra ekonomiska muskler under en längre tid och därmed kunna sätta en starkare grund från början. Dock så ligger PSG och City ca 150 miljoner högre i netto än den närmaste konkurrenter och det är mycket pengar på att förstärka sin trupp.

Vad är det då som har gjort att klubbar som Chelsea, PSG och Manchester City har haft så svårt att lyckas i Champions League, när man vid flera tillfällen har varit bäst i sitt land och sin liga? Chelsea är ett exempel på att det, under en längre tid, går att uppnå framgång i Champions League när man på kort tid spenderat mycket pengar och byggt från grunden. Chelsea är ett exempel på att det kan bli europeiska framgångar för Manchester City och PSG inom kort. Men man måste också titta lite närmare på vad traditioner innebär. Klubbar som Barcelona, Real Madrid och Bayern München har en tradition av att alltid vara bäst, att alltid konkurrera om Europas finaste pokaler. De har en tradition och erfarenhet av att vinna och av att spela i Champions League. Det är något som dom nyrika klubbarna fortfarande försöker skapa för sig själva. Men finns tålamodet? Hur länge kommer ägarna tycka att det känns rimligt att pumpa in pengar i klubbarna, när vill dom se utdelning i Champions League? Vad händer med klubbarna om ägarna drar sig ur? Många frågor som kan väcka oroligheter.

Frågan är hur det kommer se ut i framtiden och hur fotbollen och Champions League kommer formas av ekonomin. Som det ser ut nu kommer klubbarna värvar mer och mer, Paul Pogbas rekord som dyraste spelare kommer med all sannolikhet inte stå sig särskilt länge utan klubbar kommer spendera för att nå toppen. Kommer vi få se ett Champions League som domineras av klubbarna som spenderar mest likt Barcelona, Real Madrid och Chelsea eller kommer vi få fortfarande kunna få se klubbar som når framgång genom att jobba från grunden likt Manchester United (under Sir Alex Ferguson), Dortmund och Atletico Madrid?

Sedan Abramovic jublade den där kvällen i Tyskland så har ytterligare fem år gått utan att Chelsea nått en finalplats. Ytterligare fem år utan några större europeiska triumfer. Pengar kan erövra hemlandet, men frågan är om pengar är allt som krävs för att erövra Europa.

* Siffror är tagna från transferleague och transfermarkt

Dela
Fotbollsromantiker som driver bloggen Liverpoolstories.

Lämna en kommentar: