Tredje FA-cuptiteln på fyra år och en av säsongens bästa insatser. Ja det går inte riktigt att prata bort att Arsenal den här eftermiddagen, i vad som kanske blir både Alexis Sanchez’s och manager Arséne Wengers sista match för Arsenal, förtjänade att vinna FA-cupen 2016-2017.

Kanske var det för mycket inför matchen som talade för Chelsea varpå spelarna trodde det skulle bli lite för enkelt. Antonio Contes försök att peka ut Arsenal som favoriter skrattade de flesta bort och av matchens inledning att döma var Chelsea-spelarna med i den skaran. Kanske har det också gått lite för lång tid sedan Chelsea i teorin säkrade titeln och den här matchen har stått i fokus för att den där 100%-iga förberedelsen och upptaggningen skulle räcka ända fram till den 27 maj. Någon enstaka målchans för Chelsea i den första halvleken övertygade inte och speciellt inte då Arsenal kunde haft fler än ett måls ledning i paus hade det inte varit för stolpen bl a. Och ja, 1-0 målet skulle dömts bort för offside (eftersom Ramsey klantigt nog gick mot bollen vilket fick Courtois att tveka något). Hade det dömts bort hade dock Arsenal utan tvekan gjort första målet ändå.

Passiva och paralyserade Chelsea missade chansen – ett hungrigt Arsenal ursäktade sig inte när de istället tog den

Den intensitet, aggressivitet och närvaro utöver det både taktiska och tekniska utförandet som Arsenal inledde FA-cupfinalen med trots förutsättningarna inför matchen var helt klart oväntat. Tv-publiken såg det, fansen på läktarna såg det och Antonio Conte såg det definitivt. Att spelarna på planen, och då tänker jag på Chelsea, inte riktigt kom in i den första halvleken är fullt logiskt men att de sedan inte lyckades bättre i den andra är förvånande. Ett upp-peppande halvtidssnack av en passionerad och irriterad Conte borde fått fart på spelet, ett par tidigare byten (Fabregas, Willian) hade säkerligen också hjälpt till. N’Golo Kanté stod för sin kanske sämsta insats i Chelsea-tröjan hittills och en av ytterst få svaga matcher de två senaste säsongerna. Hans bollerövringar var nästintill obefintliga, hans passningsspel var både slarvigt och kostsamt liksom hans ‘tracking back’ vilket vi såg på Ramseys 2-1 mål – som såklart en sån här afton kom mindre än 30 sekunder efter Chelseas 1-1 mål som de såklart gjorde med en man mindre. Allt var som upplagt för Chelsea ikväll men de sumpade det, jag har inga andra ord att beskriva det.

Mertesacker, Özil och Ramsey kliver fram – och visar med flera att truppen fortsatt tror på Wenger

Per Mertesacker startade för första gången för Arsenal den här säsongen. Han var så gott som felfri under matchens 90 minuter. En Mezut Özil som hånats länge för att försvinna ur stora matcher klev fram och borde blivit målskytt men visade samtidigt hur viktig han kan vara för detta Arsenal. Och Aaron Ramsey vars framtid och karriär står och väger efter ännu en mixad säsong gjorde återigen ett viktigt och avgörande mål för Arsenal i en annars dominant insats för The Gunners. Den enda svaga länken för dagen i detta Arsenal var möjligen Rob Holding som, inte helt förvånande dock, hade problem med Diego Costa som märktes bl a vid kvitteringsmålet. Diego Ospina hade väl ingen höjdare han heller men vad gör det när Arsenal fungerar som ett lag rakt igenom för en sällsynt gång den här säsongen. Kan det se ut såhär, eller som när de körde över Chelsea i 3-0 segern på Emirates i höstas (vilket fick Conte att ändra till sitt vägvinnande 3-4-3), kan nästa säsong vara ljus för Arsenal. Frågan är bara om de får behålla Alexis Sanchez som redan ryktas vara klar för Bayern München, nu när de missar Champions League? Och frågan är om Arséne Wenger nu kan avgå lite enklare med FA-cuptiteln i bagaget och “lämna över” stafettpinnen till någon som kan ta Arsenal till nästa nivå – och ta tillbaka dem till fotbollens finrum och Europa-toppen? Jag antar att det hänger på huruvida det finns någon lämplig ersättare, vilket jag tvivlar på, men det öppnar samtidigt för att nästa säsong blir Wengers definivt sista – oavsett hur det går. Det Arsenal gjorde ikväll tyder på ett enat omklädningsrum och att förtroendet fortfarande finns för Wenger, som borde kunna klämma ut mycket mer med lite större krav framöver. Men, tillbaka till matchen.

Pedro och Hazard osynliga, Courtois svajig och uppspelen slarviga

Utöver att Arsenal var väldigt bra i den här matchen är det alltjämt förunderligt hur Chelsea i sin tur var så svaga. Uppspelen fungerade inte riktigt som de brukar och där är såklart både Nemanja Matic och N’Golo Kanté delvis ansvariga. Men även Victor Moses, som korkat nog filmade till sig en utvisning (jag menar, vad tänkte han där egentligen?!), hade problem med bollbehandlingen och att behålla den medan Diego Costa var mer eller mindre isolerad. Varför? Eftersom Arsenal såg till att varken Pedro eller Eden Hazard kunde länka upp med spanjoren som de så ofta gör. Sen hjälpte det såklart till att bägge, som är Chelseas två offensivt bästa spelare den här säsongen, var tämligen osynliga – inte minst Hazard som knappt fick tag på bollen eller gjorde något vettigt med den. Lägger man ihop Thibaut Courtois något darriga målvaktsspel och det faktum att Chelsea trots allt aldrig kom in i matchen tyder på tre saker;

1: Chelsea var inte lika sugna på den här kampen och titeln som Arsenal var vilket på något sätt är förståeligt med tanke på att de vann ligan och tagit sikte på Champions League nästa säsong.

2: Flera spelare har stora eller andra klubbar efter sig varpå det säkert finns en del att fundera över för exempelvis Courtois, Costa och Hazard.

3: Chelsea och då först och främst Antonio Conte misslyckades i sina förberedelser inför den här matchen och läste inte av Arsenal på rätt sätt. De borde terroriserat Rob Holding mer än vad de gjorde, tvingat Alex Oxlade-Chamberlain att spela försvarsspel som vänsterback samt starta med både Cesc Fabregas (för Matic) och Willian (för Pedro) som uppenbarligen var i bättre matchform rent mentalt.

Så med det sagt, nog var det allt en underhållande final med både dramatik och känslor. där rätt lag vann. Och visst kan man unna Arsenal, Wenger och klubbens supportrar detta en säsong som denna. Kanske, kanske kan detta också visa sig viktigt för Arsenal kommande säsong, både hur de tog sig an den här matchen taktiskt men framförallt mentalt. De är ju till skillnad från Liverpool bra på de sämre lagen vilket gör att insatser som denna mot topplagen kan generera de där nödvändiga poängen som kan göra Arsenal till titelutmanare igen. Det finns i alla fall fog för hopp!

//Olle @Fotbollsportalen 

Dela
Passionerad fotbollsnörd som skriver, tycker, diskuterar, drömmer, följer, tittar och andas fotboll. Premier League, Stryktipset, EM och VM, Champions League och Serie A mestadels men även La Liga, Bundesliga, Ligue 1 och Europa League följs regelbundet. Föll för fotbollens charm och passion snarare än ett specifikt lag och bygger livet och vardagen efter lördagstraditionen!

Lämna en kommentar: