Det vankas derby i Liverpool. Matchen mellan Everton Football Club och Liverpool Football Club väcker starka känslor i båda lägren. Blå eller röd, båda vill till varje pris vinna. Absolut ingen vill vara på den förlorande sidan, det innebär mental tortyr från familj, vänner eller kollegor. Här delar jag med mig några av mina personliga tankar och känslor kring ”The Merseyside Derby”.

På måndag den 19 december kl. 21.00 sparkas det 227:e Merseyside-derbyt igång på Goodison Park när Everton FC tar emot Liverpool FC. Matchen kallades länge för ”The Friendly Derby” då båda klubbarna och deras arenor är belägna i den norra delen av staden, samt att många familjer i Liverpool är blandande i sitt supporterskap. Relationen mellan lagen och supporterlägren har i modern tid varit svajig, inte minst under 1980-talet på grund av tragiska händelser såsom Heysel- och Hillsborough-katastrofen. Den förstnämnda tragedin splittrade banden rejält medan den sistnämnda, med allt som hänt sedan 1989 fram till idag, knutit ihop dem igen – kanske starkare än någonsin. För mig personligen är Merseyside-derbyt den näst största matchen under säsongen efter drabbningen med Manchester United.

Jag är själv LFC-supporter (om någon missat det) och har följt ”The Reds” fanatiskt sedan barnsben. Jag har även haft äran att följa Liverpool FC live, hemma som borta, under några säsonger då jag spenderade fyra år i England. Därför har jag också upplevt flertalet derbyn, både på Anfield och Goodison, men även på Wembley. Idag bor jag återigen i Sverige men reser över till Liverpool så ofta jag kan för att se på laget i mitt hjärta och umgås med mina vänner.

Supporterskapet följer med mig vart jag än befinner mig och jag engagerar mig minst lika mycket i matcherna på TV, som när jag stod på The Kop. Dessutom skriver jag ibland på TBR på Svenska Fans under namnet ”Swedish Scouse Mafia” och ingår även i LFC-Podden som släpper ett nytt avsnitt om LFC varje vecka, vilket är en oerhört rolig fritidssyssla.

”TELL YER MA’, YER MA’”

Det finns inget bättre än sätta ”lillebror” på plats. Att på The Kop eller i bortasektionen på Goodison skandera ”In Istanbul we won it fime times” eller ”Tell yer ma’, yer ma’” och se LFC plocka tre poäng. Å andra sidan finns det inte mycket som är värre – i min fotbollsvärld – än att förlora mot Everton, att höra deras supportrar sjunga ”F*ck off back to Norway” och påpeka hur de minsann är ”The people’s club”. Inte för att jag personligen tar åt mig av sångerna, utan för att Everton under match helt enkelt stör mig – särskilt när de sticker upp och lyckas rubba mitt älskade Liverpool.

Något som är väldigt komiskt är att jag har nära vänner – både i Liverpool och i Sverige – som är ”blue noses”. Vi umgås precis som vem som helst, men när det vankas match blir vi bittra fiender. Är lyckan inte på min sida och LFC förlorar klarar jag inte av att se dem eller prata med dem överhuvudtaget, i alla fall under ett par dagar. Detsamma gäller nog för dem när ”The Reds” går vinnande ur striden. Kanske är situationen bättre idag i och med att jag blivit några år äldre och även har blivit pappa. Men jag kan ärligt säga att under min tid på de brittiska öarna var jag en häcklade supporter, vilket inte är direkt ”sexigt”. Det berodde antagligen på att man då både var yngre och mer kaxig, men även drogs med i att få uppleva det ”riktiga” supporterlivet på plats. Utan tvekan är det en rejäl skillnad på att vara supporter här i Sverige jämfört med i England och Liverpool. Det kan jag också med ärlighet säga.

DELADE MENINGAR

Mina vänner i Liverpool har olika relationer till Merseyside-derbyt. För några av dem är matchen mot Everton – och att ta tre poäng – det viktigaste som sker under året, medan vissa anser att det nästintill är en match likt alla andra. Jag har förstått att dessa delade meningar grundar sig i olika familjerelationer, beror på vänner och kolleger men även på grund av historiska händelser – särskilt Heysel och Hillsborough. Angående de två tragedierna så har jag både sett rent hat och äkta kärlek mellan supportrar till de två lagen. Det är tragiskt och vackert på samma gång. Jag lämnar deras känslor till dem själva utan att direkt lägga mig i och fråga om orsaken, jag har förstått att för vissa är det helt enkelt för känslosamt att prata om.

På sådana sätt kan ett derby med stor historia påverka människor, vare sig det är positivt eller negativt. Jag tar för givet att det är så för de flesta av oss som brinner för LFC, även för dem som supportrar Everton. Hur som helst, så kan jag knappt bärga mig till måndag. Jag hoppas på ett tempofyllt derby som genomsyras av ”fighting spirit” där självklart LFC visar störst vilja till att vinna och trycker dit ”the bitter and blue” på deras egen arena. Det om något vore en perfekt, för tidig julklapp.

//Kristian Andersson för Fotbollsportalen.com

Dela

Passionerad fotbollsnörd som skriver, tycker, diskuterar, drömmer, följer, tittar och andas fotboll. Premier League, Stryktipset, EM och VM, Champions League och Serie A mestadels men även La Liga, Bundesliga, Ligue 1 och Europa League följs regelbundet. Föll för fotbollens charm och passion snarare än ett specifikt lag och bygger livet och vardagen efter lördagstraditionen!

Lämna en kommentar: