Var är alla BAME-managers i det engelska ligasystemet?

0
13

BAME, eller “Black, Asian and Minority Ethnicities”, är alltjämt rejält underrepresenterade i det engelska ligasystemets fyra högsta divisioner detta trots försök att förbättra situationen. Det är dags att lyfta frågan på allvar; hur ska man komma tillrätta med detta? Och går det ens?

Sedan EFL installerade “The Rooney Rule” tidigare i år, lånad så att säga från amerikanska NFL, står förhoppningarna att trenden inom den engelska fotbollen ska bli mer jämlik vad gäller representationen av minoritetsgrupper på tränarbänken. Regeln innebär i korthet att för varje manager-jobb som utannonseras måste minst en kandidat som intervjuas vara från en minoritetsgrupp – något som borde öppna fler dörrar för föredetta spelare som exempelvis Sol Campbell eller erkända managers i form av Chris Hughton. Ändå får vi se exempel där bråkstaken Joey Barton landade ett jobb som manager för Fleetwood Town, Frank Lampard med Chelsea (visserligen mer förståeligt med tanke på hans historia med klubben) och Steven Gerrard med Rangers för att nämna några. Gary Neville till Valencia för ett par säsonger sedan ett annat liksom de många ropen för gamla rävar som Sam Allardyce, Steve Bruce med flera att ta över klubbar utan något nämnvärt bra track-record till förmån för en sådan som Sol Campbell – en lysande försvarsspelare för såväl Tottenham som Arsenal och det engelska landslaget.

Tittar man på de fyra högsta divisionerna i det engelska ligasystemet idag konstateras att sedan Sol Campbell lämnade sin roll som manager för Macclesfield tidigare i augusti återstår nu bara fem med en minoritetsbakgrund; Nuno Espirito Santo i Wolves (Premier League), Darren Moore i Doncaster (League Two), Dino Maamria i Stevenage (League Two), Keith Curie i Northampton (League Two) samt Sabri Lamouchi i Nottingham Forest (the Championship).

Just Campbell, som tog över ett krisande Macclesfield och räddade kvar dem under våren i League Two, har tidigare uttryckt sitt missnöje över de uteblivna chanserna han och hans likar får av klubbarna i England – och att det råder andra förutsättningar för hans kollegor som inte är av minoritetsbakgrund. Att han själv knappt fick en intervju medan andra, mindre respekterade före detta spelare (exempelvis Joey Barton) utan större funderingar fick ett managerjobb på en högre nivå än han själv. Och ska man tro en av Campbells tidigare spelare i Macclesfield har han mycket att erbjuda, något som man med rätta kan ifrågasätta Barton som hamnat i blåsväder flertalet gånger bl a för att ha hamnat i handgemäng med motståndare:

“I’m shocked. He was really happy on Tuesday night when we won at Blackpool. He’s been a breath of fresh air at Macclesfield. He got the best out of the players and was a pleasure to work for. I’m so sad he’s leaving. That’s terrible.”

Anledningen till Campbells avsked var pga utebliven löneutbetalningar, både till honom själv men också till hans stab liksom spelare och även fd spelare. Var han nu tar vägen återstår att se men ska man se till hur situationen ser ut för BAME–managers kan det dröja innan han får en ny chans – och säkerligen på en nivå högre än League One. Men, ge säsongen ett par månader till och det kommer sedvanligt dyka upp möjligheter som också genom Rooney Rule också kommer tvinga klubbarna att titta på alternativ som Campbell vars facit hittills som manager är lovande.

Samtidigt finns det signaler som tyder på att det inte spelar så stor roll vad vissa managers lyckas med, eller inte lyckas med, för att få eller inte få chansen att bli manager för en fotbollsklubb i England. Chris Hughton i Brighton är ett sådant exempel som ett flertal gånger fått gå trots under förutsättningarna “framgångar” i form av hänga kvar i Premier League (med Brighton) eller ligga på en mittenplats året efter uppflyttning till Premier League (med Newcastle). Darren Moores avslut i West Brom är minst lika besynnerligt så han först tog över tillfälligt innan laget åkte ur Premier League för att få kicken ett par månader senare med West Brom på en fjärdeplats (!) i The Championship. Jämför detta med Steve Bruce som fått chansen att ta över Newcastle trots ett näst intill katastrofalt facit de senaste åren och det faktum att han inte lett ett lag i Premier League på ett tiotal år – och ÄNDÅ få chansen i en klubb av Newcastles storlek.

The Suns Dave Kidd skriver såhär om frågan:

“…why is a high-profile and intelligent player like Danny Rose stating that there is no point in him studying for coaching badges when there are so few managerial opportunities for BAME people? Rose was correct to highlight that Sol Campbell — an Arsenal Invincible with 73 England caps — started his managerial career at Macclesfield, while peers such as Steven Gerrard and Frank Lampard went in far higher up the ladder.

Campbell says he tried for years to break into management yet many in the game stated that he was a ‘difficult’ and ‘opinionated’ character. People sometimes say the same things about Tottenham and England star Rose. White men of similar character can be ‘independent spirits’. Black men are often ‘difficult’.

Moore and Hughton, of course, are widely and rightly commended for being such unfailingly decent gents. Chris Powell, another black manager who has enjoyed success, has the same image. Yet if a black ex-player had the character or track record of Joey Barton, would he get the Fleetwood Town gig?”

Ska man då se till vad det beror på att så få med minoritetsbakgrund får chansen, eller syns, i det engelska ligasystemet på manager-fronten anar vi två spår; dels att många som exempelvis Danny Rose struntar i att gå tränarkurserna för att de anser det vara lönlöst, och dels för att det antagligen fortfarande ligger ett viss underliggande tvivel att anställa en med minoritetsbakgrund som i flera fall troligen är i alla fall undermedvetet av rasistiska motiv. Rasism är ju något som görs och kan göras av vem som helst i vilken situation som helst utan att egentligen vara knutet till ens personlighet. Ska man komma tillrätta med detta problem med underrepresentation behöver man tackla problemet på en högre nivå i linje med hur man nu tittar på rasistiska påhopp på spelare från fans under matcher. Samtidigt behövs tid för att fortsätta implementera The Rooney Rule, och kanske viktigaste av allt – fler klubbar måste våga. Generellt, som Chelsea med Frank Lampard och Rangers med Steven Gerrard men i synnerhet klubbar som vågar satsa på en som Sol Campbell istället för ett “säkert kort” som typ Sam Allardyce. Någon eller några klubbar måste gå i bräschen för att det ska bli mer vedertaget, för att på så sätt spinna igång en positiv spiral och dominoeffekt.

Dela
Passionerad fotbollsnörd som skriver, tycker, diskuterar, drömmer, följer, tittar och andas fotboll. Premier League, Stryktipset, EM och VM, Champions League och Serie A mestadels men även La Liga, Bundesliga, Ligue 1 och Europa League följs regelbundet. Föll för fotbollens charm och passion snarare än ett specifikt lag och bygger livet och vardagen efter lördagstraditionen!

Lämna en kommentar: