Premier League har alltid varit fylld med profiler. Då, som nu, som… i framtiden. Men var inte ligan mer profilstark förr? I alla fall känns det så. Det beror naturligtvis på min ålder (även om jag försöker intala mig att 30 år inte är någon ålder) och under vilken era man växte upp. Precis som jag hade idoler inom fotbollen när jag var grabb, så hade min pappa sina hjältar när han var ung, och de som är barn idag ser sina förebilder i de spelare som är aktiva just nu. Givetvis har nämnda faktorer en stor påverkan på vilka fotbollsspelare vi ser som profiler, men ändå tycker jag att Premier League innehöll fler intressanta namn och starkare personligheter förr. Är ni beredda att hålla med?

Vem minns inte Arsenals fyrbackslinje från mitten av 90-talet och början av 2000-talet med Tony Adams och Martin Keown som hänförare. I samma lag spelade Patrick Vieira, en av de mest eleganta centrala mittfältarna som världen skådat, även historiskt sett. Krigen mellan honom och en annan stark ledare, nämligen Roy Keane i Manchester United, saknar motstycke i dagens Premier League. Bilderna som TV kablade ut på när de två stirrade ner varandra i spelatunneln före match är legendariska. Och Roy Keanes smått hotfulla ”I’ll see you out there”, har satt avtryck i mig. Något med de orden påvisar vikten av mötena mellan lagen under den perioden – och de båda spelarna emellan. Jag måste även nämna Paolo Di Canio, vilken lirare. Oberoende hans politiska åsikter var han en spelare med funktionell teknik och en vilja av stål, en blandning man inte alltid ser hos fotbollsspelare idag. Ett av hans mål är det snyggaste jag sett (sök upp honom på YouTube om ni inte sett målet). I samma kategori hittar vi Eric Cantona. Han blandade gudliknande fotbollsuppvisningar med idiotiska karatesparkar – en legend, en idiot, en vinnarskalle. Vem kanske inte direkt var en stjärna, men skruvade in frispakar för Newcastle under en period? Jo, Laurent Robert. Honom minns jag med råge. Vilken vänsterfot han förfogade över. Nästintill hela Leeds lag bestod av profiler i början av 2000-talet. Mark Viduka, Alan Smith, Harry Kewell, Oliver Dacourt, Robbie Keane, Lucas Radebe, Ian Harte och under en kort sejour, Rio Ferdinand. Återigen, det har säkert med att man kring 2001 var 15 år och det enda som fanns i ens värld var fotboll, fotboll och åter fotboll (även om det mesta kretsade kring LFC givetvis). De spelare från Leeds lag anno 2001 gjorde på något sätt avtryck i Premier League, både då och senare. Så känner jag.

MITT MINNE SVIKER MIG
Det finns för många profiler, enligt mig, från när jag växte upp under 90- och 2000-talet för att benämna dem alla. Men en sak är säker. Det finns inga spelare som kan mäta sig på samma sätt idag. Varken med vinnarmentalitet, elegans eller galenskaper. Alla dessa ingredienser skapar något extra inom fotbollen, i alla fall för mig. Med det sagt är jag inte för våld, varken på läktarna eller på planen, men att se det brinna till i en spelares ögon då och då skadar inte, så länge han håller sig på rätt sida gräsen. Vi har sett smått dåraktiga rivjärn likt Lee Bowyer och Joey Barton men även Peter Schmeichel, ledare som Rio Ferdinand, Sami Hyypiä, Johan Terry, Alan Shearer eller Steven Gerrard, samt kugghjul ala Paul Scholes och Frank Lampard för att nämna några. Jag vet, listan kan göras hur lång som helst och borde i så fall inkludera Dennis Bergkamp, Thierry Henry, Emanuel Petit, Robert Pires, Jamie Carragher, Robbie Fowler och även Wayne Rooney samt James Milner. Jag har glömt en stor jävla uppsjö av spelare som borde nämnas, till exempel Matt Le Tissier, Gianfranco Zola, Ryan Giggs, David Beckham, Ruud van Nistelrooy och även vår egen Fredrik ”Freddie” Ljungberg. Det är helt omöjligt att på rak arm komma på en större mängd. Färska gärna upp mitt minne med spelare som satt avtryck under den eran, eller annan epok, genom att kommentera den här krönikan.

”DET VAR BÄTTRE FÖRR”
Hur som helst är jag beredd att säga; ”det var bättre förr”, trotts glimrande spel från lag med storstjärnor i Premier League de senaste åren. Det går att nämna en viss Luis Suarez som en profil på grund av sin uppoffrande spelstil, sin sjuka målproduktion och sitt heta humör. Agüero är en annan som gjort avtryck, precis som Didier Drogba och Robin Van Persie före honom. Trotts dessa starka namn försvann benämningen ”profil” på spelare för mig någon gång efter 2005. Jag vet inte varför. Kanske berodde det på att man började bli ”vuxen”. Man hade inte idoler på samma sätt som när man var yngre, eller så utvecklades pengarna inom fotbollen till den grad att spelare började flytta till höger och vänster med fokus på att tjäna kosing istället för att faktiskt utföra ett professionellt uppdrag. Allt spelar säkert in på ett eller annat sätt. En sak vet jag dock – och det är att fotbollens profilstarka spelare aldrig kommer komma tillbaka på samma vis. Vilket är lite sorgligt. Det spelar ingen roll om du heter Zlatan Ibrahimovic och är Sveriges genom tiderna bästa fotbollsspelare, eller om ditt namn är Paul Pogba och du har din egen hashtag. Det är ändå omöjligt för dem att leva upp till samma nivå som riktiga profiler likt till exempel Roy Keane, Patrick Vieira, David Ginola – eller varför inte – Neville-bröderna?

I slutändan finns det dock inget bättre än fotboll från Premier League, så även om ligan är mer fattig på profiler idag kontra igår, så kommer jag fortsatt sitta där i TV-soffan och glo på mitt lag och andra matcher som intresserar mig. Men då och då tänker jag tillbaka på när en ung Steven Gerrard fick rött kort för en oerfaren och idiotisk tackling mot Everton, eller när ”Becks”, skruvade in frisparkar i var och varannan match – men det är bara att acceptera – den tiden är förbi.

Dela
LFC-supporter och "Kopite" med över 150 matcher live hemma som borta under fyra härliga år i England. Känd från LFC-Podden (Twitter: @lfcpodden), lfc.nu, SvenskaFans (TBR) och Stryktipsets Premier League-reklam på TV. Är idag bosatt i Norrköping med sambo och dotter. Älskar att skriva, läsa böcker, lyssna på musik och är svag för engelska pubar och diverse ölsorter.

Lämna en kommentar: