Den tredje och sista delen av vår genomgång av Premier League 2017-2018 ser oss titta närmare på lagen på den undre halvan och de som allra troligast får sikta in sig på en nedflyttningsstrid. Vi hittar samtliga tre uppflyttade lag liksom ett Stoke som trots stor potential i fjol snarare tog ett kliv tillbaka liksom ett Swansea som med nöd och näppe tack vare en stark slutspurt klarade sig kvar. Newcastle ser ut att bli bästa nykomling och nog är Watford under ny ledning ett oskrivet men likväl svårtippat kort denna säsong?

Den undre halvan – precis över botten

Vad vi tror: Watford, West Bromwich, Newcastle, Swansea, Stoke

Watford
En av ligans märkligaste managerpolicy måste nog ändå tillskrivas Watford som under ägarfamiljen Pozzo inför varje ny säsong de senaste åren bytt manager – oavsett hur det gått och hur laget spelat dessförinnan. Hur man ska kunna lyckas nå framgång med detta kortsiktiga tänk är svårt att få grepp om och en viss vansinnighet råder trots allt, även om det för deras skull ännu inte betytt några vanvettiga transfers (som annars inte vore ett alltför långt steg med tanke på ligans köpkraft). Fjolårssäsongen spelades och avslutades under Walter Mazzarri som tack vare tongivande spelare som Etienne Capoue och Troy Deeney till slut innebar nytt kontrakt. Hade det inte varit för höstsäsongen är det dock inte helt otänkbart att Watford åkt ur Premier League då formen efter 2-1 segern över Leicester i september lämnade en hel del att önska – för att inte tala om säsongsavslutningen. Under lagets första 15 omgångar tog The Hornets sex segrar, tre oavgjorda och sex förluster. Nästkommande 15 gav raden 4-4-7 för att sedan avsluta med sju förluster på de åtta sista matcherna och bara sex poängs marginal till Hull under strecket. Hade de förlorat också mot Swansea (1-0) där mot slutet och så även borta mot Arsenal (2-1) på nyårsafton tror jag inte de hade rett ut det, inte med den trupp de hade (och i mångt och mycket fortfarande har) eller under Mazzarris ledarskap. Ny manager för den här säsongen är istället eftertraktade Marco Silva som sånär gjorde underverk med Hull ifjol och som bör kunna göra en hel del för lagets försvarsspel i första hand (som är märkbart under försäsongen) men även bygga vidare på den starka hemmatraditionen på Vicarage Road där 28 av 40 poäng togs ifjol. Till sin hjälp har han två mittfältsförstärkningar bl a i Will Hughes (Derby) och Nathaniel Chalobah (Chelsea) som bägge är engelska U21-landslagsmän och som kommer förstärka speluppbyggnaden och bollfördelningen rejält. Med det spelarmaterial som finns att tillgå har jag svårt att se något annat än 4-5-1 eller alternativt 3-4-1-1 beroende på vilka yttrar som finns att tillgå och om han snarare föredrar dem att överbelasta centralt. Oavsett vad så kommer vi troligen få se ett bättre organiserat Watford den här säsongen och inte minst defensivt (de släppte in 68 bollar ifjol) men med en fortsatt tydlig spelidé framåt som gör dem tunga om än något förutsägbara att möta. Med fjolårets nära-nedflyttningsskräcken i åtanke bör inte förväntningarna vara alltför höga vilket passar dem och nye Silva som bör kunna sikta på en plats strax under mitten.

Största styrkor: ny manager med defensivt fokus, många spelare med Premier League-erfarenhet, bra i luftrummet, spelar inte över sin förmåga
Största svagheter: saknar spetskvalitet, låg högstanivå, tveksam transferpolicy, känsliga för formsvackor, saknar vinnarmentalitet

West Bromwich
Efter 26 omgångar var West Brom uppe på 8:e platsen och bara sju poäng bakom Everton på den sista Europa-platsen. Med 40 inspelade poäng, det som allmänt brukar menas säkra kontraktet, var säsongens mål enligt Tony Pulis uppnått. Resultaten därefter är skrämmande och vittnar om en alldeles för låg ambitionsnivå i mina ögon, och kanske också ett lite för “tråkigt” spel för att vara Premier League. Det är ju trots allt världens mest exploaterade liga, inte nödvändigtvis den bästa, men att för en neutral åskådare genomlida 90 minuter av Middlesbrough – West Brom (1-1) och se The Baggies endast göra sju mål och vinna en match på de 12 avslutande omgångarna är knappast godkänt. Att laget bara snittade lite drygt ett mål per match över säsongen kommer kanske inte som någon chock med tanke på att det är ett Pulis-lett lag och det är i just offensiven som de kan få bekymmer även nästa säsong. Man lyckades t ex bara göra 19 spelmål och hade efter den nedfyttade trion både färst skott mot mål som på mål. För även om de höll färre nollor än “normalt” ifjol är West Brom alltjämt trygga i sitt försvarsspel både på fasta situationer och i öppet spel. Det är istället en stor utmaning att föra spelet, att skapa chanser och att göra mål på sina chanser som kommer vara skillnaden på en plats nere i botten av tabellen eller som förra säsongens 10:e plats. För trots att det kommer bli jämnt i mitten av tabellen och på den undre halvan tvivlar jag starkt på att det blir en så pass liten marginal mellan 9:an Bournemouth och 17:e placerade Watford (sex poäng) som ifjol, och det lär knappast gagna West Brom. En spelare som skulle kunna göra skillnad och som har sett rätt vass ut på försäsongen är Jay Rodriguez som anslutit från Southampton och som kan användas både som ytter och striker. För dem som följde Premier League Asia Trophy i Hong Kong är det dock väldigt mycket som är sig likt i West Brom som återigen lär vara för stabila för att åka ur (och lär ta större delen av sina poäng under hösten) men inte riktigt räcka till för den övre halvan.

Största styrkor: defensivt skickliga, bra på fasta situationer, etablerade i Premier League, bra facit mot lagen bakom toppen
Största svagheter: för defensivt inriktade, svårt att skapa chanser, saknar spetskvalitet,

Newcastle
Den första av nykomlingarna hittar vi strax ovanför strecket enligt vår “prognos” och det är inte helt överraskande att det är just Newcastle som vi tror kommer bäst till av de uppflyttade lagen. The Magpies vann Championship i våras och gjorde det med stil och en hel del gjorda mål, vilket i och för sig inte är särskilt konstigt med tanke på hur mycket de spenderat de senaste 18 månaderna. Truppen är med andra ord stark och har en bra bredd där många har erfarenheten som krävs för Premier League, inte minst Dwight Gayle som smällde in 23 ligamål liksom Matt Ritchie (12) och Ayoze Perez (9). I Rafa Benitez har man också ytterligare en pusselbit som borde innebära att Newcastle redan från start kan mäta sig med de flesta lagen i serien utöver topplagen. Att han sånär räddade kvar klubben i Premier League 2015-2016 är en erfarenhet som de kan dra nytta av även nu tillsammans med den vinnarmentalitet de byggt upp under året som varit. Det finns pengar att spendera och platser att förstärka på med spetskvalitet men det har varit ett oerhört svårt och frustrerande transferfönster för Benitez såhär långt. Men, man har lyckats plocka in några spelare som visserligen är oprövade men ändå ser spännande ut. Mittfältaren Jacob Murphy har köpts loss från Norwich och spelfördelaren Mikel Merino lånas in från Dortmund medan man i försvaret plockat in den bollskicklige mittbacken Florian Lejeune från Eibar bl a. Av det spelarmaterial som finns att tillgå liksom nyförvärven tyder det mesta på att Benitez vill spela snabb fotboll längs marken via passningsskickliga spelare i speluppbyggnaden, troligen med ett markant bollinnehav. Han vet att det kommer räcka för att spela in fler poäng än minst tre av konkurrenterna i botten och bör också “ha råd” att kunna vara med och utmana om exempelvis Ligacupen eller FA-cupen. Med 29 segrar och en målskillnad om 85-40 på 46 omgångar i Championship ifjol står Newcastle redo att ta sig an en ny återkomst i Premier League, vilket för dem glädjande nog innebär att man slipper ärkerivalen Sunderland som flyttats ner – en morot god som någon att säkra nytt kontrakt. Men med det sagt så vore det dumt att tro att det kommer bli en enkel återkomst för Newcastle som har en helt annan uppgift framför sig mot ligans övriga 19 lag än man hade ifjol en serie under. Kvalitén på motståndarnas anfallsspel är betydligt vassare och däri ligger även den största farhågan för dem, att de inte riktigt ska räcka till försvarsmässigt.

Största styrkor: för bra för Championship, stark trupp för en nykomling, individuellt skickliga spelare offensivt, flera anfallare goda för 10+ ligamål, bra på fasta situationer, hemmafansens stöttning
Största svagheter: pressen på sig att säkra kontraktet och nå 40p, känsliga för skador på nyckelspelare, möter tuffare motstånd nu

Swansea
En ny stark vårsäsong och ett lyft via ett managerbyte verkar vara Swanseas melodi och säsongen 2016-2017 var inget undantag. 13 förluster på de inledande 19 omgångarna såg mörkt ut och oddsen på att The Swans skulle få ta klivet ner till Championship dalade. Men in kom en på förhand mer eller mindre uträknad Paul Clement, som sen dess fått fortsatt förtroende, och vässade sina nyckelspelare och gjorde vad han kunde med de spillror till försvar som hans företrädare skapat (bara Hull med sina 80 släppte in fler mål än Swansea). Fem segrar på de nio första matcherna efter nyår gav vind i seglen för Swansea som också såg till att vinna fyra av sina fem avslutande matcher för att till slut komma på 15:e plats med sju poängs marginal till strecket. Fernando Llorente (15 ligamål) och högt aktade och av många jagade Gylfi Sigurdsson (9 mål, 13 assist) var de starkast lysande stjärnorna och nyckeln till kommande säsong blir att behålla duon – vilket lär bli svårt. Chelse och Antonio Conte rycker i Llorente medan Everton budat flertalet gånger på Sigurdsson och utan dem två, som tillsammans med Alfie Mawson är anledningen till att Swansea gjorde tredje flest mål på fasta situationer ifjol (17), har jag svårt att se Swansea räcka till i Premier League. Försvarsmässigt tillhör man definitivt botten av tabellen och däri ligger en stor utmaning för manager Clement som nu har helt andra förväntningar än när han tog över i mitten på förra säsongen. Till ligastarten har truppen vässats med två intressanta namn såhär långt i spelfördelaren Roque Mesa från Las Palmas samt den engelske U21-landslagsmannen Tammy Abraham som smällde in 20+ mål för Bristol City i Championship (och som ansluter på lån från Chelsea). Det bör jobbas med fler förstärkningar dock och jag hoppas för deras skull att de kan hålla kvar Sigurdsson i alla fall en säsong till även om så inte verkar vara fallet. Försvinner han tappar man också mycket av lagets kärna och spets vilket knappast är ett gott tecken. Oroande är också det sättet som Swansea har försökt att spela på allt sedan Brendan Rodgers var manager för klubben, ett spelsätt som är beundransvärt men som urlakats något och som kan komma att bli mer pragmatiskt och försiktigt. Jag vet inte om jag tror att det är rätt väg att gå för dem utan tror snarare att de behöver bli lite mer aggressiva och resoluta för att göra några av de många förlusterna ifjol till oavgjorda och segrar. Bara Liverpool, som har sina egna liknande problem på just den fronten, är tillsammans med Swansea ligans “snällaste” lag sett till antal gula kort som delades ut, antal fouls i snitt per match liksom brytningar (interceptions). Helt klart kommer Swansea att få se upp och vara vaksamma då steget ner till Championship inte är särskilt långt borta!

Största styrkor: sina nyckelspelare som kan avgöra matcher på egen hand, fasta situationer, huvudspelet, starkt centralt mittfält, anfallare goda för 10+ ligamål
Största svagheter: inte tillräckligt aggressiva, saknar vinnarmentalitet, försvarsspelet, kantspelarna framförallt defensivt

Stoke
De senaste årens 9:e platser och en fortsatt progression i sin identitet från det gamla Stoke till det nya, tekniskt skickliga och spelförande Stoke tappade rejäl mark förra säsongen. Många av lagets nyckelspelare kom, förutom någon enstaka match här och där, aldrig upp i rätt nivå och Mark Hughes såg mer och mer handfallen ut på bänken. Förutom ett par Joe Allen-inspirerande matcher efter den tunga starten som innebar sju matcher utan seger lyckades The Potters heller aldrig skapa någon vidare kontinuitet varken spel- eller resultatmässigt. Inte så konstigt då att laget trots flera stabila år var dubbelt så långt bort från kampen om Europa-platserna där de borde vara (runt 7-8:e platsen) som de var från nedflyttning till Championship som bara var 10 poäng bort. Visst, de var samtidigt bara två poäng bakom 9:e platsen men varken Mark Hughes eller spelarna kan vara särskilt nöjda med fjolåret. En av storstjärnorna, Marko Arnautovic, har flyttat under sommaren och samtidigt kritiserat klubbens ambitionsnivå och det är inte omöjligt att man tappar även Xerdan Shaqiri vilket skulle vara ett rejält avbräck för deras offensiv som ser aningen tunn ut. Med knappt ett mål i snitt per match ifjol och stora frågetecken kring hur laget ska spela anfallsspel (hur man vill, vad man kan och vad man bör) har jag svårt att se Stoke någonstans nära den övre halvan. 36-årige Peter Crouch blev lagets bäste målskytt med sju mål medan just Arnautovic och Joe Allen tvåa med sex mål vardera. Deras försäsong bjuder inte heller till några större förhoppningar och skulle man inleda lika svagt som förra hösten kan Mark Hughes mycket möjligt vara en av de första som åker. Jag tvivlar på att Crouch är någon att räkna med och då de också bantat ner truppen på andra åldersmän som Jon Walters, Glenn Whelan och Phil Bardsley gäller det för klubben och Hughes att de kan plocka in bättre kvalitet istället – i stil med inlånade mittbacken Kurt Zouma som har potentialen att hålla The Potters långt borta från nedflyttningsstriden samt erfarne Darren Fletcher från WBA. Fler förstärkningar behövs dock samtidigt som de behöver få fart på fjolårets nyförvärv Giannelli Imbula och Saido Berahino. Unge Ramadan Sobhi och Bojan Krkic erbjuder potential och den senare kan spela en stor roll efter sin tid i Hamburg ifjol som gett honom nödvändig speltid efter sin långa skadeperiod dessförinnan. De stora frågetecknen är dock fortsatt offensivt och det som troligen kommer avgöra hur nära mitten av tabellen Stoke kan komma. Gör man inga mål i den här ligan blir det svårt att utmana och vill det sig riktigt illa kan The Potters till och med komma att dras in i nedflyttningsstriden – och då lär Hughes ryka fortare än kvickt.

Största styrkor: individuellt skickliga nyckelspelare, mittfältet, inlånade Zouma, tillräckligt bra för att inte åka ur, relativt hög högstanivå
Största svagheter: känsliga för formsvackor, osäker taktisk inriktning, förmåga att skapa målchanser, saknar anfallare god för 10+ mål, höga förväntningar

Bottenlagen – nedflyttning

Vad vi tror: Huddersfield, Burnley, Brighton

Huddersfield
Den andra av nykomlingarna är också den som haft längst och svårast väg upp till Premier League. Manager David Wagner har gjort ett fantastiskt jobb sedan han tog över klubben och format den till att bli ett topplag i Championship och nu också ett Premier League-lag. Stort för en så pass liten klubb som Huddersfield som för bara ett par säsonger sedan var på väg ner till League One, och stort även för engelsk fotboll som med små medel egentligen kan vara framgångsrik (titta bara på ungdomslandslagen som haft ett makalöst 2017). Hur är Huddersfields chanser på den allra högsta nivån inom engelsk fotboll då? Rätt små skulle jag vilja säga. Historiskt sett har klubben som fått kvala sig upp oftast svårare än de som tagit de två direktplatserna och för femteplacerade Huddersfield är det inget undantag. The Terriers hade en mycket fin period resultatmässigt fram till när det gällde som mest och de tappade vittringen på Brighton och Newcastle, vilket ledde till att de anspråkslöst och ödmjukt istället fick kvala. Men, allt är inte mörker och The Terriers har till skillnad från Brighton varit väldigt aktiva på transfermarknaden genom att plocka in flera spelare på olika positioner – som både kommer förstärka och bredda truppen nu men som samtidigt inte kommer belasta dem om de åker ur. Så långt ett väldigt sunt tänk från klubben och Wagner lär precis som hans gamle vapendragare Jürgen Klopp hellre se kvalitet och rätt person i första hand än att klubben spenderar ologiska summor på spelare som kanske inte passar in i laget, dess spelsätt eller i ligan. Precis som Liverpool och Klopps sätt att tänka fotboll utgår även Huddersfield från en hög press och löpvillighet både med och utan boll, vilket också är en av anledningarna till fjolårets succésäsong då de helt enkelt orkade mer och längre än de flesta andra lag. Viss bollkänsla och tekniska färdigheter att rulla boll finns såklart också och jag tvivlar inte på att Huddersfield kommer kunna ta sina poäng mot många av lagen under den absoluta toppen både hemma som borta. Det jag oroar mig för är snarare hur de kommer hantera en trög start som kanske håller i sig längre än väntat, att spelet liksom inte “kommer igång” eller förmågan att hantera stora förluster? Hur de ska hålla kontinuiteten uppe och prestera på hög nivå och en hög ansträngningsnivå ska också bli spännande att följa, liksom deras nyförvärv och då i första hand Steve Mounie (14 ligamål på 32 matcher i Ligue 1 ifjol) och Tom Ince som kan ta det där sista explosiva steget på den högsta nivån den här säsongen. Värvningarna överlag ligger rätt och kan således innebära skillnaden mellan en placering precis över eller undre nedflyttningsstrecket, men visst unnar man Huddersfield att klara sig kvar i alla fall ett år?

Största styrkor: i god fysisk form, press-spelet, underdog-stämpeln och överraskningsmomentet, satsat stort men smart och långsiktigt
Största svagheter: tveksam teknisk nivå, inte van att möta denna typ av svårare motstånd, nykomponerad offensiv, kortare försäsong än övriga

Burnley
Det är ingen slump att Burnley troligen har ett tufft år framför sig återigen. Efter debutsäsongen 2009-2010 har de sakta men säkert byggt upp det lag som de först tog sig upp med 2013-2014 för att sedan direkt åka ur 2014-2015 och senare ta sig tillbaka upp direkt inför fjolåret. Nykomlingen hamnade till slut på en 16:e plats med sex poängs marginal till Hull under strecket, mycket tack vare sin briljanta hemmaform på Turf Moor. 33(!) av 40 poäng plockades framför hemmafansen vilket är enastående anmärkningsvärt och inte minst då det dröjde till april innan första bortasegern bärgades. Precis som tidigare sejourer i Premier League var förutom bortaformen också målskyttet ett stort problem då The Clarets endast mäktade med 19 spelmål (drygt ett per match i genomsnitt över 38 matcher). Precis som West Brom låg man också i botten efter den nedflyttade trion vad gäller skott mot och på mål samtidigt som de tillät näst flest avslut mot det egna målet av alla lag ifjol, närmare 18 stycken. Det är oroväckande, mer så än det faktum att deras offensiv är högst begränsad och tämligen ofta går ut på en lång boll framåt antingen på djupet mot André Gray eller i luften på Sam Vokes. Inte riktigt ett spel för Premier League kan tyckas och precis som tidigare säsonger har de varit varsamma på transfermarknaden, allt för att hålla klubbens ekonomi i god balans och se det långsiktiga före det kortsiktiga – och alltid vara “redo” om de åker ur. Det är beundransvärt och även det faktum att manager Sean Dyche fått fortsatt förtroende att försöka bygga en klubb som kan stanna i Premier League. Det blir såklart svårare i och med att Michael Keane lämnat klubben för Everton eftersom de spelare som kommit in, möjligen då bortsett Jack Cork som också kostade dem 10 miljoner pund, knappast kan ses som förbättrad kvalitet i samma rang som Keane. Phil Bardsley och Jon Walters från Stoke bidrar med rutin och breddar truppen vilket också behövs då Burnley har det tunt utanför startelvan men jag tvivlar starkt på att Dyche eller klubben kommer förstärka med några större profiler än den digniteten under kvarvarande månad av transferfönstret. De kommer således att ha en alltför tunn trupp att konkurrera med som tillsammans med en bekymrande offensiv, bortaform och även en alltför defensiv taktik som tillåter andra lag att dominera dem inte kommer räcka lika långt i år.

Största styrkor: vettiga förväntningar, trygga hemma, defensivt väl organiserade, sammansvetsad trupp
Största svagheter: för defensivt inriktade, svaga på bortaplan, förutsägbara

Brighton
De höll jämna steg med Newcastle i princip hela säsongen ifjol och kunde också med tre matcher kvar andas ut gentemot de jagande lagom bakom dem i Championship-tabellen. För första gången någonsin tar sig nu Brighton an Premier League och gör det med en av de minsta trupperna sett både till spelare och omsättning. Endast 13 spelare startade 15 matcher eller fler förra säsongen och endast sju av dem hälften av ligamatcherna (23) vilket är en stor anledning till att de tippas i botten av tabellen. Nyckelspelare som Anthony Knockaert, Glenn Murray och Sam Baldock kommer få bekänna färg offensivt sett och lär få det tufft att ens komma i närheten av fjolårets siffror vad gäller mål och assist. Trion tillsammans med Tomer Hemed stod för majoriteten av Brightons 74 ligamål men vi vet alla hur stor konkurrensen är i Premier League och hur svårt det är även för en beprövad målskytt i Championship att ta klivet upp och leverera. Att dessa tar chansen och verkligen blir en kraft att mäta med är en faktor som måste klaffa om den historiska uppflyttningen inte ska bli kortvarig, och att manager Chris Hughton får fortsatt förtroende även om resultaten uteblir till en början. Uppflyttningen har han liksom Brighton förtjänat och då måste också tiden och förtroendet ges, och gärna lite mer och större investeringar i spelartruppen, om sejouren inte ska bli ettårig och man tvingas börja om på nytt. I grunden har Brighton ett väl organiserat försvarsspel som, tillsammans med Newcastle, släppte in minst antal mål ifjol och som höll nollan i 18 ligamatcher. Att de höll sig inom topp-2 på uppflyttningsplats från omgång 13 bör ha skapat en viss vinnarmentalitet som bör kunna innebära en del sena kvitteringar och segermål, och göra förluster till oavgjorda för att ta poäng lite här och där. Precis som Burnley lär också Brighton ta större delen av sina poäng hemma likt fjolåret i Championship men jag har svårt att se det räcka fullt ut för The Seagulls. Uppflyttningen är förvisso välförtjänt men de spelade samtidigt inte den bästa fotbollen i Championship och har heller inte den trupp som krävs i mina ögon för att hålla sig kvar. Att man tappat målvakten David Stockdale som kom med i Team of the Year är ett rejält avbräck och nye Mathew Ryan, ordinarie i Australiens landslag, har stora skor att fylla. Kvalitén i Premier League är diskutabel och skillnaden mellan botten av tabellen och Championship bör inte vara så stort egentligen, men i verkligheten är det nog ändå så att det rent generellt sett är ett stort kliv få klubbar klarar av. Brighton är nog tyvärr en av dem då det ska till något extraordinärt som en fantastisk start likt Watford, Bournemouth eller West Brom ifjol för att det ska gå vägen. Ingen av dessa tre gjorde dock sin debutsäsong så Brighton är illa ute!

Största styrkor: vettiga förväntningar, är förberedda på att det nog bara blir en säsong och har värvat därefter, sammansvetsad startelva
Största svagheter: debutsäsong i Premier League, inte vana vid motståndet, har inte vässat truppen tillräckligt, för beroende av nyckelspelare som Knockaert, för tunn trupp

Är vi för hårda i vår dom av nykomlingarna? För pessimistiska vad gäller Stokes och Watfords chanser under kommande säsong av Premier League 2017-2018 som även i botten och kring mitten lär bli riktigt jämn? Kommentera gärna dina synpunkter i inlägget här eller hör av dig till oss via våra sociala medier på Twitter eller Facebook! För att läsa våra tidigare inlägg om toppen av Premier League samt de tippade mittenlagen i ligan hittar du dem på sajten eller via länkarna här.

/Olle @ Fotbollsportalen

Dela

Passionerad fotbollsnörd som skriver, tycker, diskuterar, drömmer, följer, tittar och andas fotboll. Premier League, Stryktipset, EM och VM, Champions League och Serie A mestadels men även La Liga, Bundesliga, Ligue 1 och Europa League följs regelbundet. Föll för fotbollens charm och passion snarare än ett specifikt lag och bygger livet och vardagen efter lördagstraditionen!

Lämna en kommentar: