Del två i vår inför-guide till Premier League-säsongen 2017-2018 handlar om tabellens troliga mittenlag, de som är strax utanför toppen men inte bör behöva oroa sig för en bottenstrid. Här återfinns bl a två nya tränarnamn och tre lag som underpresterade rejält i fjol vad gäller ligaspelet, däribland ett hårdsatsande West Ham som såklart kommer försöka göra sitt för att smyga upp och nosa på sjundeplatsen som ger möjlighet till spel i Europa League. Up to you Slaven!

Mittenlagen – den övre halvan, best of the rest

Vad vi tror: Leicester, West Ham, Crystal Palace, Bournemouth, Southampton

Leicester
Vi visste det, spelarna visste det, fansen och manager Claudio Ranieri visste det. Oavsett vad skulle inget kunna toppa titelsäsongen 2014-2015 och redan från start var en position i mitten av tabellen ett realistiskt uppsatt mål. Framgångarna i Champions League kom dock som en trevlig överraskning och en nödvändig sådan med tanke på vilken kräftgång det gick för Leicester i ligan som efter mer än halva säsongen bara vunnit fem matcher. Det som hela tiden höll dem flytande och som också blev deras räddning efter att Ranieri fått sparken var det trygga hemma på King Power Stadium där de både i ligan och Champions League spelade sin bästa och mest avslappnade fotboll. Nu är man dock tillbaka i verkligheten med bara de inhemska tävlingarna att fokusera på liksom att behålla sina stjärnspelare för att undvika samma misstag som i fjol, där mycket verkade sitta rent mentalt samtidigt som de flesta andra klubbarna visste hur de skulle tackla detta tidigare så effektiva Leicester. Craig Shakespeare har fått förtroende på permanent basis och därigenom har spelarna fortfarande den trygga punkt de haft under många säsonger och som vet hur han ska pusha exempelvis Jamie Vardy – som i sin tur har mycket att bevisa att han inte var en ‘One Season Wonder’. Med tanke på de två senaste säsongerna finns det också pengar att spendera och även om de varit återhållsamma hittills kan det röra på sig, inte minst om rätt bud för en villigt flyktande Riyad Mahrez kommer in. Sevillas lagkapten Victor Iborra kommer dock ge ytterligare tyngd åt centralt mittfält och i Harry Maguire har de även fått in en bättre mittback än både Roberth Huth och Wes Morgan även om han är en liknande spelartyp. Utöver det är jag inte säker på att Leicester med sina säsongsförväntningar behöver förstärka så särskilt mycket mer utan behöver snarare jobba på att vara mer taktiskt flexibla och kreativa liksom betydligt bättre i anfall med boll – något de hade oerhört svårt med i fjol men som kanske den senaste anfallsvärvningen Kelechi Iheanacho från Man City kan bidra med? Den omställningen från att vara outsider och ett lag ämnat för botten säsongen före till att ifjol istället vara titelförsvarare och ett lag för toppen, med allt vad det innebär, var uppenbart för svår. Med bättre och för dem mer realistiska förberedelser och mentala ingångar till säsongen bör detta bli ett betydligt jämnare år för dem där det räcker att vara ‘best of the rest’.

Största styrkor: kontringsspelet, bred trupp sett till målsättning, fått behålla nyckelspelare i kärntruppen, inga orimliga säsongsförväntningar, hemmaplan
Största svagheter: taktisk flexibilitet, spel med bollinnehav, för få spetsspelare

West Ham
Med endast en förlust på de sex sista omgångarna lyckades West Ham till slut klättra bort från bottenstriden i tabellen i våras, men 11:e platsen kan inte sägas vara annat än extremt smickrande för The Hammers som hade en tung säsong på nya hemmaarenan. Nybyggda Olympic Stadium var redo för en säsong med spel i Europa och manager Slaven Bilic skulle bygga på lagets fina tabellplacering säsongen före, men riktigt så blev det inte och kroaten Bilic var nära att ryka. Blott fem poäng från Watford precis över strecket, -17 i målskillnad (47-64) och ligans näst värsta disciplinära facit var ingen höjdare och det gäller för West Ham att snabbt lägga fjolårets besvikelser bakom sig. Med satsningen som nu pågår för fullt, en mer harmonisk trupp som förhoppningsvis kommer vara bättre förskonade från skador i år bör det innebära en stabilare mittenposition – kanske även med snudd på Europa. Frågetecknen kring Bilics ledarskap och managerförmåga fortsätter dock alltjämt att florera men sett till vad han har att tillgå samt att de nu avklarat den första svåra säsongen efter både arenabyte och succéåret dessförinnan där storstjärnan Dimitri Payet var lysande kommer göra dem gott nu. Förberedelserna har varit positiva och det är inga dåliga nyförvärv man lyckats göra heller med Joe Hart, Pablo Zabaleta, Javier Hernandez och Marko Arnautovic vilka alla förstärker på nödvändiga positioner och i alla fall de två förstnämnda bidrar med vinnarmentalitet. Det bör således också innebära klart fler taktiska alternativ i offensiven som i mångt och mycket kärvade förra säsongen, inte minst i speluppbyggnaden men även också i avslutslägen där det både var ineffektivt och förutsägbart. Med en backlinje som är mer samspelt liksom skadefri, och som mycket väl kan övergå till den nu så populära trebackslinjen, har West Ham möjligheten att krympa ytorna centralt där många lag gärna anfaller – ett spel de faktiskt klarade av att behärska mot slutet när poängen var dyrbara. Med stort fokus på ligaspelet den här säsongen bör man vara bättre förberedda och mindre benägna att göra om fjolårets misstag?

Största styrkor: bred trupp, många potentiella matchvinnare och spetsspelare, förtroende till att ges en andra chans efter fjolåret (både spelare och manager)
Största svagheter: många nyförvärv både ifjol och nu, spelet på offensiv tredjedel, bara spelat en säsong på nya hemmaarenan, för optimistiska säsongsförväntningar från fans och styrelse

Crystal Palace
Precis som många andra lag inledde Crystal Palace trots större förväntningar oväntat svagt och det var inte förrän efter nyåret som nu pensionerade managern Sam Allardyce fick fart på laget, och kanske främst då lagets två vassaste poängspelare. Wilfried Zaha hade en lyckad turnering i Afrikanska Mästerskapen och kom tillbaka i lysande form som han lyckades behålla våren ut och hans sju mål och nio assist tillsammans med Christian Bentekes slutgiltiga 15 ligamål räddade en plats på den övre halvan. Det var dock nära och såg inte helt bekvämt ut mot slutet där Palace fortfarande hade City, United och Tottenham kvar att möta efter segern mot Liverpool (en av flera fina skalper under våren). Men, efter 4-0 mot Hull i den så viktig matchen kring strecket var det i princip klart vilket gladde fansen som sett sitt lag underprestera i stort sett hela säsongen –  och inte fått ut särskilt mycket av sina individuellt skickliga spelare som Andros Townsend, Yohan Cabaye eller Jason Puncheon. Fasta situationer var ett ständigt hot men egentligen bara offensivt där en fjärdedel av de 50 målen kom ifrån (19) – nästan lika många släpptes dock överraskande in (14) från ett annars väl drillat Palace-försvar. Till den här säsongen kommer klubben dock att anta en annan riktning i och med att Frank De Boer tagit över efter Big Sam. Holländaren var en duktig passningsspelare från sin backposition och kommer försöka få laget att spela mer possession-baserad fotboll samtidigt som de också kommer, enligt försäsongen, försöka sätta en del längre passningar längs marken upp på både anfallare och mittfältare, passningar som öppnar upp och “hotar” snarare än det mer säkra spel som Allardyce föredrog. Jag blir heller inte förvånad om De Boer kommer försöka utnyttja sina kantspelare så mycket som möjligt liksom att göra Benteke mindre använd i speluppbyggnaden till förmån för att komma till fler avslut. Klubben har legat tämligen lågt på transfermarknaden men har plockat in Jairo Ridewald från Ajax, en spelskicklig mittback med landslagsmeriter och som handplockats av De Boer, och lånat in Ruben Loftus-Cheek från Chelsea som ger ytterligare spelskicklig bredd på mittfältet. De Boer verkar annars ge samtliga i truppen chansen att visa vad de går för vilket troligen innebär att värvningarna inte blir så många fler. Med sin taktiska kunskap är detta troligen ett smart drag av klubben då det finns mer att hämta i det man redan har, och trots hans ringa erfarenhet från Premier League har han alla möjligheter att göra något bra av Palace den här säsongen som, om allt stämmer, kan slå alla lag (vilket de även visade ifjol mot både Arsenal, Liverpool och Chelsea). En bättre start kommer säkerligen leda till en stabilare plats runt mitten av tabellen så håll ett extra öga på dem!

Största styrkor: tydlig rollfördelning, vassa kant- och inläggsspelare, beprövad anfallare god för 15+ mål, bra fasta situationer, hög högstanivå
Största svagheter: för förutsägbara, nyckelspelares ojämna form, ny manager utan tidigare erfarenhet av Premier League, frågetecken kring kvalitén utanför startelvan, låg lägstanivå

Bournemouth
Precis som för West Ham var även Bournemouths tabellposition något smickrande då de från sin 9:e plats endast slutade sex poäng över strecket, vilket både säger en del om hur jämnt det var förra säsongen men även hur långt efter övriga lag är tabellens topp-7. Visst, alla lag kan slå alla vilket Bournemouth vet mycket väl (och även Liverpool) men sett över en hel säsong är det trots allt stor skillnad vilket inte går att komma ifrån – i alla fall inte än på ett tag och särskilt inte mer än ett kort tag (se West Broms avslutning i fjol och Leicester makalösa titelsäsong 2014-2015). Det ska dock sägas att Bournemouth stundtals spelade riktigt fin fotboll och har på det sättet också tagit majoriteten av sina poäng, främst på hemmaplan (31 av 46), och de var ändå det lag som efter topp-5 och Everton (med Lukaku) gjorde flest mål i Premier Leauge 2016-2017 (55). Bristerna i deras spel är utan tvekan defensivt och för ett lag som släppt in 134 mål på 76 matcher sedan de flyttades upp för två säsonger sedan är deras största utmaning således att förbättra sitt försvarsarbete. Grundspelet sitter där och rent kvalitetsmässigt är man också med och kan konkurrera om en plats runt mittenskiktet av tabellen klart mer övertygande än fjolåret, men att en klubb med dessa tydliga brister knappt förstärkt överhuvudtaget i defensiven är helt klart anmärkningsvärt. Men, till den här säsongen har manager Eddie Howe äntligen fått loss Chelseas Nathan Aké som hade en sån lyckad lånesejour i fjol vilket blir ett väl beprövad och nyttigt tillskott. Frågan är bara om det räcker? Mja, jag tror inte det räcker till den övre halvan men å andra sidan kan en målskytt som Jermain Defoe som hämtats in gratis från Sunderland mycket väl vara en avgörande skillnad på en eller tre poäng vilket även kan sägas om Asmir Begovic som spenderat ett par säsonger på Chelseas målvaktsbänk (men som tidigare tillhört ligans bästa när han representerade Stoke). En pålitlig målvakt och en målskytt god för 15+ ligamål har varit saknat i The Cherries även om Josh King smällde in 16 i fjol, de flesta av dem från januari och framåt, och med Defoes erfarenhet och spelsätt kan detta bli en mycket lyckad värvning. Jag tror, och framförallt hoppas inte eftersom jag gillar Bournemouth, att de är färdiga på transfermarknaden eftersom det fortfarande behövs förstärkas både i defensiven men även på centralt mittfält. Eddie Howe behöver även se över hur han bäst ska få ut max av både Max Gradel (som inledde skadad) och Jordon Ibe som bägge fick knapphänt med speltid i fjol liksom unga duon Brad Smith och Lewis Cook. Kvalitén i enskilda matcher finns där i Bournemouth men frågan är om de ännu har skaffat sig rutinen att hålla kontinuiteten uppe över 19 matcher hemma respektive borta?

Största styrkor: kontinuitet hos trupp och manager, grundspelet, bollskickliga och spelar sitt spel, underdog-stämpeln, trygga hemma, självförtroendet
Största svagheter: för tunn defensiv, sårbara för kontringar, bortaspelet

Southampton
Claude Puel fick bara en säsong i Southampton då fransmannen, med en mer decimerad trupp än sin föregångare Ronald Koeman, fick uppdraget att ytterligare flytta fram klubbens positioner. Visst, det blev en 8:e plats i ligan, spel i Europa League och final i FA-cupen vilket i min mening är en enorm framgång med tanke på spelarmaterialet som han hade att tillgå, men oavsett vad så var det inte tillräckligt för klubben som valde att söka nytt ledarskap (vilket du kan läsa mer här om i ett tidigare inlägg om Southampton). Det kan såklart ha varit flera faktorer som spelade in inte bara det rent sportsliga, för inte hade han särskilt lätta förutsättningar med de förväntningarna som rådde det är helt klart även om avslutningen av ligan kunde varit betydligt bättre. Ny manager för säsongen är Mauricio Pellegrino som närmast kommer från en lyckad sejour i spanska Alaves, nykomling i La Liga ifjol, men har dessförinnan inte särskilt mycket att komma med på sitt cv. Det ska minst sagt bli spännande att se vad han kan göra med detta Southampton som står i lite av ett vägskäl nu efter att säsong efter säsong sålt av sina bästa spelare och inte riktigt ersatt dem, och trots 8:e platsen bara lyckades sluta sex poäng över nedflyttningsstrecket. Hur väl han kommer kunna hantera pressen av att vara manager i Premier Leauge återstår också att se men oroande är, vilket fansen säker också en ganska eniga om, att hans tidigare erfarenheter som manager som sagt inte är de bästa och han har heller inte varit särskilt länge i sina tidigare klubbar. Kommande säsong får han klara sig utan Jay Rodriguez som sålts till West Brom och troligen också Virgil Van Dijk som verkar försöka tvinga sig bort från klubben. Även Ryan Bertrand är eftertraktad och skulle samtliga tre ryka har jag svårt att se The Saints sluta med en större marginal till strecket den här säsongen. Stannar de kvar i alla fall den här säsongen bör de ha ett så pass tryggt grundspel defensivt, kryddat med målfarliga duon Charlie Austin och Manolo Gabbiadini, att de klarar sig utan att dras in i bottenstriden. 17 insläppta mål på fasta situationer, 35% av deras insläppta mål totalt sett, är dock något som den f.d mittbacken med meriter från bl a Liverpool måste ta hand om. Det vore såklart också ett lyft om de kunde tillåtas spela med två anfallare och med lite mer offensivt tänk eftersom bara de fem klubbarna i botten gjorde färre mål än dem, där The Saints målsnitt om 1,08 per match (41 på 38 matcher) knappast inbringar tillräckligt många trepoängare för att slåss om Europa-platserna.

Största styrkor: spelar efter sina taktiska och kvalitativa begränsningar, inget spel i Europa, duktiga spelare för spelare
Största svagheter: ojämna nyckelspelare, för hög målsättning, ny och oprövad manager, för tunn trupp, taktiskt begränsade och förutsägbara

Vad tror du om mittenlagen i Premier League 2017-2018 som vi beskrivit dem ovan? Saknar du något eller kommer något av dessa snarare få rikta in sig på en krävande bottenstrid till förmån för en av nykomlingarna kanske? Skicka gärna dina frågor och funderingar till oss, antingen här på sajten eller via någon av våra sociala kanaler! För att läsa del 1 i denna artikelserie inför starten av Premier League kan du klicka här där vi går igenom topplagen, så kallade topp-7

/Olle @ Fotbollsportalen

Dela

Passionerad fotbollsnörd som skriver, tycker, diskuterar, drömmer, följer, tittar och andas fotboll. Premier League, Stryktipset, EM och VM, Champions League och Serie A mestadels men även La Liga, Bundesliga, Ligue 1 och Europa League följs regelbundet. Föll för fotbollens charm och passion snarare än ett specifikt lag och bygger livet och vardagen efter lördagstraditionen!

Lämna en kommentar: